I huvudet på lilla t

Name:
Location: Södermanland, Sweden

Jag är en vimsmaja fast jag har hjärtat på det rätta stället. Tycker om allt som gör livet värt att leva. Är oftast en glad mamma Har två barn, fast egentligen har jag bara ett. Gubben är min tösen är min sambos. Jag läser på högskolan och har endel år kvar där. Har tänkt att jag ska bli lärare om jag inte ger upp under årens gång. /* I´m absentminded but whith a heart of gold. I love everything that makes life worth while. I´m a happy mother, whith two kids, but acctually only one of them are mine. The litel man are mine and the sweetgirl my blokes. I studie to bee a teacher, but i dont know if I can stand the pressur.*/

Saturday, September 02, 2006

Det årliga tandläkarbesöket är avklarat. Vilken lättnad nu behöver jag inte gå dit förren nästa år om jag nu inte får besvär ... Vilket jag inte tänker få.

Värst är att ta de förhatliga bilderna på tänder och tandrad, skaver och trycker gör den där grejen och jag har skavsår kvar i munnen trots att det snart är 2 veckor sedan som mitt besök var.

Tandsten är inte heller skönt att ta bort men det går ju så smidigt nu förtiden... Jag får ju gå när jag vill och svag musik finns i högtalarna. Tandsköterskan talar ofta med mig och ger mig beröm. Jag får känna mig duktig.

Lättnaden när besöket är över är svårt att beskriva men jag kan tänka mig att det är som att hoppa mellan små moln som ett litet lamm... Synd att man som vuxen inte får små söta klistermärken...

Thursday, March 30, 2006

Rädd för sprutor har jag aldrig varit, fast jag fått mina ådror sönderstuckna för att mina ådror inte ligger still.
Dock har Tandläkare varit min stora skräck.
Jag fick börja om med att träna. Tandsköterskan gav mig mutor varje gång som bestod av små klistermärken eller möjligen en ring av plast.
Genombrottet kom när en ny ung tandläkare började. Han var nyutbildad och fick mig att skratta. Dock hade han glasögon men inte stora och hemska utan vanliga glasögon. Den unga tandläkaren talade om innan vad han tänkte göra vid nästa besök och allt gick på räls. Jag öppnade min mun och bet honom inte i fingrarna och jag grät inte en endaste gång och min mamma log.

Åren gick och jag var min tandläkare trogen så länge han var där gick allt bra. Men så kom tandläkarreformen och förstörde min tandläkar glädje. Osäkerheten om att inte veta vem man skulle öppna munnen för och vad som skulle göras tog överhanden och jag slutatde gå till tandläkaren.

När jag blev gravid fick jag gå till en tandsköterska som gnällde på mig: Du har inte varit här på så länge. - nej, jag vet svarade jag. Fanns så mycket att säga men ingen att säga det till. Jag kände ingen tillit till henne, hon var en främlig för mig.

Det tog mig 12år att gå till tandläkaren igen förstår ni? 12 hela år. Jag gick denna gång till en privat tandläkare och berättade att jag inte alls tyckte om att ta korten i munnen. Lukten av den gamla formen av tandläkaremottagning fick mig att kräkas så det var en lättnad att det var nästan luktfritt hos den nya mottagningen. Priset var för mig en smärre chock! Fast i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle bli mycket dyrare.

Det skrevs in i min journal att jag är tandläkarrädd/skeptisk vilket kändes bra.
Detta medförde att ALLA på kliniken visste om min rädsla och om jag plötligt reser mig och kliver ur väntrumet så kan de nå mig på mobilen och jag kommer upp igen. Jag bara måste ut och vädra när paniken omfamnar hela mig och luft och mod sipprar ur mig.

Friday, February 17, 2006

Men drömmarna återkom.
Min ängel fick bråka med tandläkarmottagningen för att få byta. Jag ville inte ens gå in i samma byggnad. Då förr, när jag var ett litet barn, hade man en tandläkare och så var det bara. Men jag ville inte dit, män var läskiga.
Mamma och pappa hade flyttat isär när jag var dryga året.
Morfar och morbror och kompisars pappor var de män jag kom i kontakt med...och den elaka tandläkaren med de stora glasögonen.

Åren gick och det var dags för ett tandläkarbesök, tro nu inte att jag käckt hoppade upp i tandläkarstolen och gapade stort och vackert. Nej, tänkte väl det, jag knep igen munnen som den lilla näbbgäddan jag var och vägrade öppna munnen. Aldrig mer öppna munnen för en hemsk tandläkare.

Jag kommer ihåg att vi fick gå och öva, alltså hälsa på hos tandläkaren och bara kika runt. Nästa steg var att gå in i tandläkarensrum.
Jag var rädd, jag grät men jag vågade.
Steget efter var att sitta i tandläkarstolen och få en haklapp men jag behövde inte öppna munnen.
Tårarna steg, hjärtat slog hårt i bröstet, men jag vågade.
Mamma var alltid med, ibland även min storebror.
De var mitt stöd.
Till slut var övningnarna slut, nu var det dags att öpnna munnen.
Tandläkaren var inte hemsk, han var inte elak, och hade inte stora glasögon.
Men öppna munnen ville jag inte.
Andningen belv besvärlig, jag skakade som ett asplöv,,, hur tandläkaren än försökte så ville jag inte öppna min mun.
Mamma blev ledsen, efter all övning som gått så bra så gick det inte.
Jag kommer ihåg alla samtal, som ett torkat löv om sen hösten.
Så fort mamma pratade om tandläkaren så låste sig hela kroppen, jag bet i hop mina käkar och vägrade öppna munnen.
Vad skulle min mamma göra?

Sunday, February 05, 2006

Den elaka tandläkaren hemsökte mig om nätterna i hemska mardrömmar. Där stod han i en upplyst korridor, med gummihandskar och ett tandläkarredskap i en av händerna... Jag vaknade kallsvettig och ledsen, mina taninga ben bar mig inte alltid efter dessa drömmar så jag var tvungen att samla mig lite och sedan i ett huj rusa in till mamma och tryggheten... Mamma sov som en prinsessa, med sitt långa lockinga hår. Jag kröp ner brevid henne och makade ner min kudde och svepte om mig täcket. Phuuu Nu kan väl inte tandläkaren nå mig...

Saturday, February 04, 2006

Hjärtat bultade och slog, det enda som hördes var ett enormt brus, mamma, mamma kom och rädda mig. Tandläkaren hade spänt fast mig med en rem i tandläkarstolen, en bred rem som liknar ett bilbälte... Känslan av obehag när jag inte kom låss finns tydligt i mitt minne än i dag. Jag minns att hur jag än sparkade och slog, viftade och härjade med armarna så blev jag inte fri. Hur tandläkaren tänkte vet jag inte. Stora tunga tårar av fruktan rullande ner för mina kinder.... hit ville jag aldrig igen...

Wednesday, February 01, 2006

När lilla fröken var liten belv hon illa behandlad av sin tandläkare. Han var en stor karl med enorma glasögon och ett präktigt munskydd som sig bör. Han tvingade ner den späda flickan som envist knep igen munnen. Han höll henne fast så hon fick stora blåmärken på armarna, han bände upp hennes lilla mun, allt för att kunna göra den rutinmässiga undersökningen. Hennes trygghet fick inte stanna kvar i rummet, tårarna forsade ned för hennes kinder... mamma, mamma.