Name:
Location: Södermanland, Sweden

Jag är en vimsmaja fast jag har hjärtat på det rätta stället. Tycker om allt som gör livet värt att leva. Är oftast en glad mamma Har två barn, fast egentligen har jag bara ett. Gubben är min tösen är min sambos. Jag läser på högskolan och har endel år kvar där. Har tänkt att jag ska bli lärare om jag inte ger upp under årens gång. /* I´m absentminded but whith a heart of gold. I love everything that makes life worth while. I´m a happy mother, whith two kids, but acctually only one of them are mine. The litel man are mine and the sweetgirl my blokes. I studie to bee a teacher, but i dont know if I can stand the pressur.*/

Friday, February 17, 2006

Men drömmarna återkom.
Min ängel fick bråka med tandläkarmottagningen för att få byta. Jag ville inte ens gå in i samma byggnad. Då förr, när jag var ett litet barn, hade man en tandläkare och så var det bara. Men jag ville inte dit, män var läskiga.
Mamma och pappa hade flyttat isär när jag var dryga året.
Morfar och morbror och kompisars pappor var de män jag kom i kontakt med...och den elaka tandläkaren med de stora glasögonen.

Åren gick och det var dags för ett tandläkarbesök, tro nu inte att jag käckt hoppade upp i tandläkarstolen och gapade stort och vackert. Nej, tänkte väl det, jag knep igen munnen som den lilla näbbgäddan jag var och vägrade öppna munnen. Aldrig mer öppna munnen för en hemsk tandläkare.

Jag kommer ihåg att vi fick gå och öva, alltså hälsa på hos tandläkaren och bara kika runt. Nästa steg var att gå in i tandläkarensrum.
Jag var rädd, jag grät men jag vågade.
Steget efter var att sitta i tandläkarstolen och få en haklapp men jag behövde inte öppna munnen.
Tårarna steg, hjärtat slog hårt i bröstet, men jag vågade.
Mamma var alltid med, ibland även min storebror.
De var mitt stöd.
Till slut var övningnarna slut, nu var det dags att öpnna munnen.
Tandläkaren var inte hemsk, han var inte elak, och hade inte stora glasögon.
Men öppna munnen ville jag inte.
Andningen belv besvärlig, jag skakade som ett asplöv,,, hur tandläkaren än försökte så ville jag inte öppna min mun.
Mamma blev ledsen, efter all övning som gått så bra så gick det inte.
Jag kommer ihåg alla samtal, som ett torkat löv om sen hösten.
Så fort mamma pratade om tandläkaren så låste sig hela kroppen, jag bet i hop mina käkar och vägrade öppna munnen.
Vad skulle min mamma göra?

0 Comments:

Post a Comment

<< Home